Almedalen: Första gången och redan uttråkad – är det här verkligen standarden?

Jag åkte till Almedalen med förväntningar om inspirerande samtal, unika möten, vassa punchlines och kraftfulla uppmaningar – trots det kan jag räkna på fingrarna hur många insikter eller lösningar jag faktiskt fick med mig. Så snälla, kan vi tillsammans höja standarden till nästa år?

I år var det min tur att åka till Almedalen för första gången – veckan som ni branschkollegor pratat om som årets stora grej, som ni fått låta större än månlandningen själv. Och jag undrar bara, är ni seriösa? Är det det HÄR ni har pratat om i alla år? Jag kanske har missat något, men det enda som cirkulerade i mitt huvud var: ”Hur är det möjligt att göra något så intressant, så fruktansvärt ointressant?”

”Man måste ha varit där för att förstå” säger många. Men hade någon skickat mig ett tvåminuters klipp från veckan, hade jag känt att jag upplevt allt. Almedalenveteraner som ser veckan som en klassåterträff där fokus ligger på att upprätthålla gamla kontakter och rutinmässigt delta i seminarier, snarare än att faktiskt utmana, bli utmanad och agera.

Seminarier med tre sömniga paneldeltagare och samma trötta powerpoints. Seniora experter som rabblar samma gamla klyschor de själva slutat tro på för länge sedan. Moderatorer som ställer frågor en halvhjärtad Chat GPT-prompt förmodligen tagit fram. Inga konkreta lösningar eller uppmaningar, bara samtal som skrapar på ytan och endast uttalar det förutsägbara. Ett program fullt av intressanta och viktiga ämnen, men där innehållet sällan lever upp till rubrikerna. Är det verkligen detta som är Almedalsveckan som ni lovordat i alla år? I så fall känner jag mig grundlurad!

Om Almedalen inte ska dö trötta seminariedöden med evighetslånga ältanden, föreslår jag ödmjukt ett par åtgärder som höjer standarden och skapar intressanta samtal med faktiska lösningar.

Sluta vara livrädda för olika perspektiv

Jag fattar att det här har diskuterats förut, men att det faktiskt var så här illa på seminarierna gjorde mig chockad. Det var vid upprepade tillfällen som jag tänkte: ”Av alla personer som kan uttala sig om ämnet, hur kommer det sig att just ni har hamnat med mikrofonen?”

Jag ska ödmjukt säga att jag inte var på alla seminarier, men av de jag var på var det bara POC i panelerna när det handlade om mångfald eller diskriminering. De lös dock med sin frånvaro när andra ämnen diskuterades. Det är nästan komiskt att ett event som påstår sig stå för innovation och nya idéer misslyckas på en så grundläggande punkt.

Behovet av mångfald i diskussionerna blev även kristallklart på ett seminarium där en ung tjej i publiken på två minuter överglänste hela panelsamtalet. Hon hade ingen creddig titel och jobbade inte heller med ämnet, men hennes ord blev en frisk fläkt i ett instängt rum. Till skillnad från de som stod på scen hade hon en faktisk erfarenhet av det hon pratade om, och hon KÄNDE något för det. Hennes ord fick alla att spetsa öronen och ställa fler frågor, och samtalet förvandlades från intetsägande till engagerande.

Möjligheten att påverka och få sin röst hörd borde inte bara vara beroende av arbetslivserfarenhet, yrkesroll eller ekonomiska resurser, framförallt inte på det som påstås vara Sveriges mest demokratiska event. Därför är det dags att de med privilegier och plattformar tar sitt ansvar och ger utrymme åt dem som verkligen har något att säga. Det finns tusentals röster som väntar på att bli hörda, och det kanske låter sjukt, men det är inte alltid den 50-åriga vd:n som har de viktigaste insikterna.

Kom med lösningar och säg något av betydelse

Viktiga ämnen och paneldeltagare med imponerande titlar – förutsättningarna var lovande, men utfallet en besvikelse. Jag hoppades på djupa analyser och konkreta svar. Istället fick jag sånt som jag lika gärna hade kunnat läsa i en trött Linkedin-post med färdigskrivna hejarop.

Det kan såklart vara bra det med, men att lyfta en fråga utan konkreta lösningar är som att ha en GPS som bara ger riktningar till platser man varit på. Man kommer inte framåt. Och det är väl ändå därför vi är där?

Släpp de tråkiga formaten och prioritera betydelsefulla interaktioner

För att vara en uttalad plats för möten mellan människor, var det förvånansvärt lite av just det. Att bara sitta och lyssna dagarna långa är det väl ingen som tycker är särskilt kul eller givande? Det riktiga värdet ligger ju i diskussionerna, de olika perspektiven och i de oväntade samtalen. Inte i deltagare som lyssnar med halva örat, tar en wrap (eller gratis alkohol i bästa fall), postar något på Linkedin och går vidare till nästa trädgård.

En kollega gick på ett seminarium där panelsamtalet övergick till diskussionsgrupper bland publiken. Bara den enkla åtgärden gjorde att alla började prata, delade insikter och erfarenheter, kom med idéer och bokade in träffar med varandra. Även om det inte är en lösning som kanske får en att trilla av stolen av kreativ tillfredsställelse, är det ändå ett exempel på hur man kan uppmuntra till fysiska interaktioner som faktiskt leder till något.

Jag åkte till Almedalen med förväntningar om inspirerande samtal, unika möten, vassa punchlines och kraftfulla uppmaningar – trots det kan jag räkna på fingrarna hur många insikter eller lösningar jag faktiskt fick med under veckan. Jag tycker inte att det jag ber om är särskilt orimliga krav för ett ställe som påstår sig vara demokratins och kreativitetens mekka. Så snälla, kan vi tillsammans höja standarden till nästa år?